Suvi Oskala

Ett verk där många konstformer möts vandrar oftast en lång och krokig väg från den första idén till en färdig slutprodukt som framförs för publik. Då man inleder ett nytt projekt forsar energin fram, arbetsgruppen samlas av sig själv och allt löper. Man skriver ivrigt stipendieansökningar och får hela tiden nya idéer om vilken riktning projektet eventuellt kunde ta. I de första ansökningarna är planerna ofta aningen abstrakta drömmar om vad man kunde göra med sin drömbudget. Få förverkligar ändå sina projekt med drömbudget – mycket hinner alltså hända både verket, arbetsgruppen och originalidéerna under den oftast flera år långa processen då man ansöker om finansiering.

Om man beviljas stipendium och kan sätta igång arbetet befinner man sig igen inför något helt nytt. Först sker arbetet trevande, den nya arbetsgruppen letar efter gemensamma arbetssätt. Man söker metoder att tillsammans utnyttja allas styrkor och få något hisnande till stånd. Oftast räcker arbetsgruppens gemensamma aktiva arbetsskede endast några månader, om ens det. Under denna tid pressar man ändå in projektet i sitt slutliga format och premiären går av stapeln. Efter premiären fortsätter verket utvecklas tack vare publikkontakterna.

Startpunkten för mitt konstnärligt-vetenskapliga verk Merisairas (Sjösjuk) var klimatångest och jag arbetade med det från våren 2018 till detta år. Sommaren 2019 fick vi för första gången göra något konkret och vi siktade på att släppa en musikvideo och uruppföra det sceniska verket. Vår premiär drabbades emellertid av coronan och efter att ha inhiberat den fyra gånger var vi till slut tvungna att uruppföra vårt sceniska verk virtuellt, genom en inspelning av en premiär utan publik.

Förutom att premiären sköts upp och till slut ställdes in bjöd pandemin också på flera andra komplikationer för föreställningsprocessen, men vi kryssade mellan alla dessa utmaningar i hopp om att få framföra den föreställning vi arbetat med i åratal. Besvikelsen då saker inte gick som väntat var oerhört stor. Vi är stolta över inspelningen av vår premiär utan publik och står bakom den. Men ändå – åratal av arbete ledde i detta skede endast till en musikvideo som släpptes i våras och en inspelad föreställning utan publik.

Vad gäller konstnärens levebröd handlar det om många bäckar små som gör en stor å – och varenda liten pusselbit kräver att vissa villkor ska uppfyllas. Myten om det sorgfria bohemiska konstnärslivet är seg och tycks bestå trots att varenda föreställning, konsert eller konstverk är ett resultat av långa processer. Även om arbetet utåt kan te sig som något skoj är det fråga om ett komplext arbete, med ständiga bekymmer kring osäker finansiering och utveckling av den egna konstnärliga verksamheten. Ett arbete med glädjefullt, härligt och sprudlande innehåll är ändå ett arbete, som borde respekteras högt eftersom det förser även publikens liv med nya upplevelser och infallsvinklar!

Skribenten är violinist och sångare och har handskats med klimattematiken också genom att inspirerad av sin duopartner Emilia Lajunen turnera på cykel utan att förorsaka koldioxidutsläpp. Inspelningen av Merisairas hittar du på Youtube-kanalen Meri Sairas. Arbetsgruppen pustar nu ut ett slag men hoppas i framtiden kunna framföra verket även för en livepublik.