Mertsi Lindgren
Min konstnärsidentitet bygger på musiken. Jag hade inte ens uppnått skolåldern då jag första gången sjöng för publik. Som fjortonåring lärde jag mig spela gitarr på egen hand och som vuxen avlade jag examen vid det ryktbara Pop & Jazz Konservatoriet med stipendium som bonus. Jag har samlat på mig hundratals kilo av erfarenhet från musikbranschen. Jag har uppträtt, sjungit och spelat: rap, gospel, rock, barnvisor, folkmusik, pop, romernas sånger, resandefolkets musik, dansmusik, etnoschlager, konstmusik, psalmer, julsånger och instrumentalmusik från swing till latinamerikanskt.
Då man arbetar inom musikbranschen får man också handskas med livet i offentligheten. Då Orkestra Suora Lähetys deltog i Talent-tävlingen 2007 kändes det konstigt men samtidigt härligt, att människor kände igen en i matbutiken. Nyligen var jag gäst i Yles program Puoli seitsemän (Halv sju) . De ställde frågor om mitt arbete som musiker, om mitt uppdrag som länskonstnär och om min etniska bakgrund. Jag hade med mig min gitarr vid intervjun, delvis för att jag inte skulle vara så nervös – med gitarren i famnen blir nervositeten inte oöverkomlig. Jag hoppades få sjunga i sändningen men på grund av coronarestriktionerna gick det inte för sig. Som tur fick jag åtminstone spela gitarr.
Då vi talar om en musikers ryktbarhet betraktas den som en viktig del av näringsverksamheten. Blir man känd får man fler tillfällen att jobba. Men då jag funderar på detta ur mitt eget personliga perspektiv blir jag tvungen att ställa mig frågan: vill jag bli känd som romsk musiker eller enbart som musiker rätt och slätt? Jag har svart hår, mörk hud och bruna ögon. Jag klär mig enligt den romska kulturens principer och lever i det samfundet, i den kulturen. Då människor ser mig syns min etniska tillhörighet tydligt – på så vis är det närapå omöjligt och egentligen helt onödigt att göra sig känd enbart som musiker. I själva frågan finns en viss spänning inbyggd, med en rentav diskriminerande ton: varför borde musikerns etniska bakgrund lyftas fram skilt från hen? Skulle någon fråga Samuli Edelmann om han vill bli känd som en finländsk musiker eller enbart som musiker i första hand? Placerar man frågan i ett bredare sammanhang och funderar på vilket slags profil en musiker vill ha, får frågan en mer omfattande och mer komplex inramning.
Frågar man en finländsk musiker bosatt i Sverige om hen vill göra sig känd som en finländsk musiker eller enbart som en musiker, antar jag musikern skulle svara: som en finländsk musiker, åtminstone då hen uppträder för en sverigefinländsk publik. Men ackompanjerar hen däremot Carola i Globen har hans finsk-ugriska etniska bakgrund ingen betydelse åtminstone i fråga om marknadsföring.
Har positiva stereotypier kopplade till etnisk bakgrund någon betydelse? För mig är svaret ja. Romernas musik och musiker med romsk bakgrund förknippas ofta med virtuositet, mystik, känslosvall, estetik och spänning, och inte utan goda grunder för det. Sinnesbilden av en musiker rätt och slätt upplever jag ofta som blekare: en snuttjobbare som inte har ett riktigt jobb, alkoholiserad, frånskild, en man med flottigt långt hår. Vilken bild månne förstärker bilden av musikern i offentligheten: att man betonar etnisk bakgrund och yrkeskunskap, eller endast yrkeskunskap? Frågan för ytterligare ett komplext lager då man funderar kring huruvida musikern presenteras som operasångare, schlagersångare, diplomviolinist, heavygitarrist eller panflöjtist. Vilka ord väcker ditt förtroende: en sjungande busschaufför eller en operasångare, en brandmannagitarrist eller en cellist, en rysk pianist eller en finländsk basist?
Skribenten musiker med romsk bakgrund och har precis avslutat en femårsperiod som länskonstnär vid Centret för konstfrämjande. Han uppträder på Etno-Espas scen torsdag 12.8.
