Johanna Juhola

Under coronapandemin har det blivit tydligare än någonsin för konstnärerna att vi lever i en tid av nyttotänkande. I en tid, då konst och kultur ses som överflödigt pysslande. Kulturen brukar vara synlig vid festtal men i samband med det politiska beslutsfattandet klassificeras kulturevenemang som icke-nödvändig verksamhet.

Kulturbranschen kämpar själv för sitt existensberättigande genom att använda sig av politikens språk, dvs. genom att presentera siffror och statistik över kulturens betydelse för ekonomin. Det finns även information kring hur kulturen påverkar välmåendet och positiva sidoeffekter i förhållande till andra branschers livskraft, men detta tycks redan vara för svårt att begripa. Då nödvändighet mäts endast i pengar står vi utan förståelse för vad de skapande branscherna egentligen handlar om: Även konstnärer behöver mat på bordet, men samtidigt är konsten ett självändamål som genomtränger alla delområden i vårt liv.

För mig själv och för många kolleger har valet av konsten som yrke byggt vidare på en älskad hobby vi inlett redan som barn. Hobbyn förvandlades till slut till vårt yrke, men kallelsen och glädjen har fortsättningsvis funnits med. Denna attityd av kärlek till branschen kan utanför kulturbranscherna uppfattas som att det handlar om själviskt pynjande, men konstnärens uppgift är inte att fundera på hur konst kan generera pengar eller andligt välmående. Det är ändå ytterst sannolikt att bägge uppstår. Om konsten redan i konstnärens händer degraderas till ett instrumentellt värde börjar den lätt upprepa bekanta modeller som upplevts som produktiva. Då sinar de skapande lösningarna, ingenting nytt uppstår. Paradoxalt nog kan detta leda till att den multiplicerade effekten inte alls är så positiv som då konsten blomstrar som självändamål.

För mig är det en självklarhet att konsten är ett självändamål. Konsten når skikt av mig själv som inte förstår förnuftets språk. Speciellt musik och dans har en direkt koppling till mina känslor. Då vi upplever eller gör konst tillsammans ökar känslan av samhörighet och upplevelser av empati oberoende av människors bakgrund. Till de största upplevelserna konsten kan erbjuda mig hör känslan av att att befinna mig nära något djupare, att på något oförklarligt sätt nå ett skikt ovan alla vardagliga detaljer. Dessa upplevelser uppnår jag inte via någonting annat.

Under min karriär som musiker och tonsättare har jag med regelbundna mellanrum ifrågasatt betydelsen av mitt eget arbete. På sätt och vis förmedlar branschens begränsade resurser ett budskap om att det vore ett bra alternativ att lägga av. Den starka kulturbrist jag lidit av under pandemirestriktionerna, som blivit värre och värre för varje månad som gått, har ändå snarast förstärkt min uppskattning för både mitt eget och mina kollegers arbete. Samtidigt som jag förstår hur konsten påverkar min egen livskvalitet och hur den påverkar mina känslor brinner jag ännu mer än förr för att utgöra en del av konstfältet, stå för min egen lilla bit i pusslet.

I framtiden hoppas jag konsten och kulturens resurser fördelas oförskräckt och fördomsfritt, utan att omedelbart räkna ut hur många euro de inbringar.

Skribenten är dragspelsmusiker och tonsättare och var i maj med om en olaglig föreställning med över tio personer i publiken.